Hur är läget?
Artikel nr.12
Visst svarar man nästan alltid “det är bra” på ren rutin? Som om att svara något annat skulle kännas konstigt. Eller för att “hur är läget” har blivit (eller alltid varit?) mer som ett “hej” än att personen faktiskt vill veta hur läget är.
Jag ställer alltid frågan “hur är läget” med en nyfikenhet på hur det är och med en bakomliggande tanke på att jag vill kunna hjälpa till att lösa ett problem om det finns något problem, eller bara vara ett lyssnande öra att få ventilera med om det behövs. Faktum är att jag ibland kan bli irriterad om personen i fråga svarar “det är bra” som om att jag bara sa “hej”; jag försöker att inte visa min irritation, men om det är en person jag träffar regelbundet så brukar jag ställa frågan igen för att förtydliga att jag vill ha ett ärligt svar.
Men när jag själv får frågan så svarar jag nästan alltid på rutin “det är bra”. Vilket är en sån dubbelmoral, hur kan jag förvänta mig att få ärliga svar när jag själv inte ger ärliga svar? Jag anstränger mig för att vara mer ärlig, men jag försöker också ha en balans i hur ärlig jag är och hur personligt jag svarar – speciellt om det är en kund, jag vill ju att fokuset ska ligga hos kunden när jag har en bokad tid med kund. Men många av mina kunder har blivit som vänner tack vare att de kommer ofta eller för att de har varit kund hos mig länge, vilket känns så fint och något som jag är oerhört tacksam för – men det gör att det blir lite extra svårt att veta var den där balansen är.
Så nu tänker jag att jag ska spy ur mig ALLT om “hur mitt läge är” här i text, så att du som läsare kan välja att läsa vidare eller inte.
Tillåt dig själv att glömma dina egna problem för en stund när du läser om mina, kanske kan du ta lärdom av mina problem eller så kanske du åtminstone kan känna dig lite mindre ensam i att leva med problem.
För vet du vad? Även jag som hälsocoach, med alla mina kunskaper, har också en hel del problem som jag strugglar med. Vilket är något jag ständigt kämpar med att acceptera. Men samtidigt är det just därför som jag har mitt stora hälso-intresse och valt att utbilda mig inom hälsa och att jobba som hälsocoach – för att jag har haft och fortfarande har problem, och för att jag vill använda mina erfarenheter och min kunskap till att hjälpa andra. För jag tror faktiskt att vi hade mått så mycket bättre om vi alla hade haft en personlig hälsocoach som kan guida oss och peppa oss. I en vardag och värld som jämt snurrar, och ibland (eller ofta) snurrar lite snabbare än vad vi egentligen orkar med, behöver vi bli påminda om att ta hand om oss, och hur vi ska göra det. För även om vi vet vad vi ska göra, så är det lätt att prioritera annat, slarva lite eller tappa fokus.
Men nu till mitt svar på “hur är läget?”
Det är både bra och dåligt. Det är dåligt för att det är mycket som behöver åtgärdas och det är bra för att jag har läget under kontroll.
Det har hänt så mycket i livet det senaste att jag har kommit helt ur fas.
I höstas fick vi Nemo, våran älskade lilla hund som har mer energi än vad som borde vara tillåtet. Vi ville ha en hund med mycket energi, så det var vi beredda på, men en hund som har mycket energi som vuxen har helt galet mycket energi som valp, och det var vi inte alls beredda på. Vi har längtat efter hund länge men känt att det inte varit läge tidigare, och då vi haft siktet inställt på en tollare, som Nemo är, hade vi blivit införstådda med att det brukar ta lång tid innan man får tag på en valp av just den rasen. Så när vi kontaktade olika uppfödare i juli förra året, trodde vi aldrig att vi ca 3 veckor senare skulle hämta hem våran valp. Vi han liksom inte förbereda oss på hur livet med valp skulle se ut och det blev minst sagt en chock. Och det där gosiga och gulliga som man ser att valplivet kan vara, var långt ifrån våran verklighet. Livet vändes liksom upp och ner och mycket energi gick åt till Nemo. Nemo är nu dryga 9 månader och är fullvuxen i storlek och på många sätt är han en jättehärlig och duktig hund, men han är fortfarande valp i sinnet och vi kämpar fortfarande med en del vardagliga saker som “bara ska funka”. Livet är helt klart lättare nu än för några månader sedan, men det tar fortfarande mycket tid och energi.
Bilder från augusti 2024. Här är Nemo lite mer än 2 månader, och vi har nyligen hämtat hem honom.
Bild från mars 2025. Här är Nemo ca 9 månader gammal.
Henke, min sambo fick nytt jobb förra våren, där han jobbar borta i 6 dagar och sedan är hemma och ledig i 8 dagar. Att tacka ja till det här jobbet med det här schemat var något vi övervägde tillsammans länge och noga, då det är en stor livsförändring att leva så. I det stora hela går det hur bra som helst, det är en livsstil som faktiskt verkligen passar oss. Men det är samtidigt en stor omställning som fortfarande känns lite ovan. Innan Nemo så passade jag på att jobba när Henke jobbade, så var jag ledig mycket när Henke var hemma. Men med en valp blev det svårt att hinna jobba något större när Henke inte var hemma. Och att jobba med massagen och lämna Nemo ensam, eller att ha med Nemo när jag masserar, fanns liksom inte på kartan. Så jobbet har liksom fått hamna lite på sidan av. Hur fan gör människor där båda hundägarna jobbar vanliga heltidsjobb? Eller ännu värre, hur fan gör människor som skaffar hund ensam? Hatten av till er som klarar det.
Någon enstaka månad in som hundägare tröttnade vi rejält på att bo i lägenheten i Uddevalla och vår huslängtan blev så stor att vi började kolla på hus till salu. Veckan därpå var vi på en visning av ett hus i Färgelanda och vi kände direkt att vi hade hittat hem. Det var liksom vårat hus vi kom till. Och bara tanken på att jag äntligen skulle få komma tillbaka hem till Dalsland efter att ha bott nästan 11 år i stan, pirrade så mycket att det kändes som att hela magen var full av fjärilar. Vi ansökte om lånelöfte, vilket blev en pers då det var besvärligt att få lånelöfte pga att jag har enskild firma och Henke är anställd i Norge. Livet kändes så hopplöst där en stund och jag funderade på att kasta in handduken. Men tillslut löste det sig och vi kunde lägga ett bud på “vårat” hus. Efter en höjning på vårt första bud godkände säljarna vårat bud och vi signade avtalet. Samma dag la vi ut lägenheten till salu. Så mitt i det där kaoset med valplivet och att Henke är borta nästan halva tiden, så var vi tvungna att på kort varsel rensa, sortera och städa lägenheten inför fotografering. Och sedan hade vi hela 3 visningar på loppet av 3 veckor, där vi inför varje visning behövde storstäda och röja upp i lägenheten som om att ingen bodde där och definitivt som om att det aldrig har funnits en hund i bostaden. Och det kan jag säga inte är enkelt med en valp.
Bild från vår gata i Uddevalla och bild på vårat hus i Färgelanda. För mig känns det här som världens uppgradering.
En liten summering:
I april fick Henke nytt jobb, i augusti fick vi hem Nemo, i oktober hittade vi vårat hus, i november blev lånelöftet godkänt och vi signade avtalet på huset, i nov/dec hade vi visningar på lägenheten, i mitten på december fick vi sålt lägenheten, i slutet på februari flyttade vi in i huset och i början på mars så lämnade vi över lägenheten.
Jo, och sen mitt uppe i flytten tog leasingen slut på våran bil, så vi köpte en “ny” bil också.
Det har varit väldigt många stora och viktiga beslut och förändringar det senaste året på det privata planet. Många förändringar, som absolut har varit positiva, men det har också varit lite för mycket på samma gång.
Hur går det med företaget då?
Jobbmässigt så lanserade jag ju min hemsida (den här hemsidan som du är inne på nu) i början på förra året, vilket var ett stort projekt som tog mycket tid och energi (och pengar). Under våren lanserade jag GTO (gruppträning online) som jag först hade som live-pass man skulle boka upp sig på. Marknadsföringsmässigt lyckades jag inget vidare och tjänsten sålde inte alls som jag hade hoppats på. I höstas gjorde jag om GTO-konceptet till att man får tillgång till en träningspassbank med förinspelade pass som man kan delta på när och hur mycket man vill under den perioden man bokat tillgång. Även den lanseringen gick inte som väntat. Jag skapade ett Bootcamp, där tanken var att det skulle vara ett nerskalat och enkelt material för att kicka igång mitt online-koncept bättre, men som vanligt när jag gör något så blir det alltid mer än vad jag tänkt och visionen för Bootcampet skenade iväg. Det blev istället ett väldigt innehållsrikt material som tog mig många timmar att skapa. Då jag redan lovat ett datum för lanseringen fick jag mot slutet jobba dygnet runt för att hinna färdigt – detta med en en liten valp som behövde mycket uppmärksamhet. Jag fick några kunder som köpte Bootcampet och när det var dags att fira att lanseringen var gjord och att jag faktiskt hade fått några sälj, var jag så dränerad att jag inte alls var på fira-humör.
Bilder från när jag spelade in träningspassen till Bootcampet i september, inför första lanseringen av Bootcampet som var i oktober 2024.
Man kan helt klart säga att jobbmäsigt, gick typ ingenting som jag ville förra året. Och då det var så många förändringar på det privata planet så kunde jag inte vara så dedikerad i jobbet som jag borde varit för att få de resultat som jag hade hoppats på. Jag ser det inte som ett misslyckande, men jag ser att jag verkligen behöver göra annorlunda framöver.
Sen har jag också tagit ett stort beslut jobbmässigt. Med tanke på att vi flyttat ifrån Uddevalla och att jag nu pendlar in till stan för att massera mina kunder, så har jag bestämt att jag ska sluta vara i min lilla studio som ligger lite avskilt och dolt. Det har ju varit så bekvämt då studion och vår lägenhet låg på samma gata. Men nu har jag sagt upp kontraktet på studion och istället skrivit kontrakt med Salong Voss, som har ett behandlingsrum som jag ska hyra in mig i. Mitt varumärke och min bokning kommer att vara det samma, det enda som blir nytt är att det är en ny plats. Några fördelar är att det är mer centralt, jag får ett väntrum vilket jag har saknat i min studio, det finns flera olika behandlingar att få i samma lokaler – Salong Voss har idag flera olika frisörer och en hudterapeut man kan boka tid hos och jag får både kollegor och kan nå ut bättre till nya kunder. Så det ska bli både kul och spännande. Salong Voss ligger på Lagerbergsgatan 26 i Uddevalla och jag kommer börja vara där någon gång i juli. Så där har vi ytterligare en stor förändring som jag tagit beslut om. Som om att allt det andra inte var tillräckligt? Haha.
Ja, så där har vi ju allt som har hänt det senaste året, i stora drag – både privat och jobbmässigt.
Och hur mår jag då?
Jo, jag känner mig helt jävla slutkörd. Jag är i megastort behov av återhämtning efter minsta lilla ansträngning. Allt jag gör går lite på halvfart. Det är så mycket jag vill och behöver göra och då jag inte har energi till det så hamnar det på att-göra-listan för när jag har mer energi, men ju längre den där listan blir desto mindre energi får jag. Att hålla fokus är nästintill helt omöjligt och tankarna är överallt och ingenstans samtidigt.
Sen har jag fått problem med ena foten, vaden och höften. Mest troligt hänger det ihop. Jag vrickade fotleden för 1,5 år sedan och efter det har fotleden varit försvagad, vilket jag såklart har rehabiliterat och underhållt bra. Men i samband med att vi fick Nemo slutade jag gymma pga energi/tids-brist och det var ju på gymmet jag stärkte upp min fotled. Dessutom började jag gå/stå mer för att Nemo såklart behöver rastas och detta gjorde jag under en långt tid inte i de bästa skorna. Att fotleden varit instabil har skapat obalans och ojämnhet i hela kroppen. Vaden har blivit överbelastad och det har påverkat min gångstil och därav skapat spänningar i höften.
Dessutom att sluta träna har såklart gjort att jag tappat muskelmassa och styrka, vilket också blir en stor omställning för kroppen och gör den mer känslig. Och att vara så här försvagad och att flytta, vilket är en jättepåfrestning när man packar ner, bär och packar upp, blir extremt påfrestande för kroppen. Man behöver ha den där grundstyrkan för att orka och hålla.
Nu har jag varit tillbaka i gymmet sen ca 1 månad tillbaka och jag har pushat mig själv att komma tillbaka till den formen jag hade när jag slutade. Och så har jag självklart slarvat med att stretcha och göra mjuka rörelser, vilket har skapat mer spänningar, framförallt i höften. Dessutom cyklar jag för det mesta till och från gymmet och det påfrestar min höft en del, då jag inte cyklat på länge och det känns ovant. Jag har gått lite från 0 till 100 utan att ha en balans mellan olika typer av träningsformer.
Jag är just nu ett praktexempel på hur man inte ska göra.
Livet går ju upp och ner och det är såklart helt okej. Olika perioder i livet kräver olika fokus och man kan inte göra det bästa valen på alla plan hela tiden. Men vi kan ändå alltid göra vårat bästa, genom att skapa bra förutsättningar och fokusera på rätt saker för den situationen vi befinner oss i.
Men nu har jag gjort alldeles för många dåliga val gällande min hälsa för länge och jag har väntat på att få mer energi, som om att det bara ska komma till mig som ett brev på posten. Man kan liksom inte bara vänta på att livet ska bli bättre, man måste ta till åtgärder för att få livet att gå i rätt riktning.
MEN, jag har faktiskt gått och fått massage regelbundet. Så någonting har jag ändå gjort och det är jag oerhört tacksam för. För oj vad min kropp behöver de där massagebehandlingarna. (Men det gör ju såklart allas kroppar)
Om jag får göra om och göra rätt? Vad hade jag ändrat på?
En del av mig tänker ofta att vi kanske inte skulle ha gjort så många stora förändringar på samma gång, men samtidigt så var alla förändringar så oerhört nödvändiga och efterlängtade. Och det som gått mindre bra med jobbet har ändå varit bra erfarenheter. Så jag ångrar ingenting.
Men jag önskar att jag hade haft mer acceptans i ett tidigare stadie i hur påfrestande det är att göra så här många stora förändringar. Och att sänka kraven på vad jag “borde” göra tidigare. För trots att jag länge nu har lagt jobbet lite åt sidan för att orka leva, så har jag ständigt haft dåligt samvete över att jag inte jobbat som jag “borde” och då har jobbet ändå tagit energi.
Jag önskar att jag hade fortsatt hålla igång med någon form av träning, för att bibehålla en grund. Och att jag hade skaffat bra skor tidigare.
Sen har jag också börjat tänka att det faktiskt inte är så farligt att vara låg på energi och känna att man är i en svacka, eller att man har känslan av att vara på botten – det är ju en del av livet, allt kan inte var på topp jämt. Bara man gör någonting för att ta sig framåt i den riktningen som man mår bra av – och vissa dagar kan det faktiskt vara att tillåta sig själv att göra ingenting, och vissa dagar kan det vara att tvinga sig själv att göra något fast att man inte vill.
Vad är planen för att ta mig framåt?
Jag ska jobba med mitt företag för att det är kul och inte för att jag känner att jag borde eller måste – ändra mindset för att orka ta tag i saker.
Jag ska prioritera att ha tid och energi till att träna på gymmet – för även om man bränner energi av att träna, så ger det samtidigt så mycket mer av annat tillbaka.
Jag ska få till enkla pass med stretch, mjuka rörelser och foamroll hemma för att komplettera den tunga styrketräningen på gymmet.
Jag ska göra lite varje dag – något är bättre än ingenting.
Jag ska ge utrymme för mycket återhämtning – utan att få dåligt samvete.
Jag ska sänka kraven.
Jag ska utmana mig lagom i att göra sådant som jag tror att jag inte har energi till och låta det gå som det går. Går det bra, så är det toppen. Går det mindre bra, så är det helt okej.
Jag ska försöka vara mer produktiv och närvarande – att när jag sätter mig för att vila lite så ska jag göra det för att jag ska vila och inte bara för att jag skjuter på det som jag inte orkar göra just där och då.
Jag ska bli bättre på att ta tag i saker när jag kommer på att jag ska/vill göra det och inte bara skriva upp saker på en att-göra-lista. Jag älskar att skriva listor, planera och schemalägga, men ibland är det faktiskt effektivare och bättre att göra saker direkt.
Publicerad 2025-03-31
av Wiktoria Hesselroth Eriksson
kontakt@starkaremedwiktoria.se
